No Poetry

Usch, jag darrar som ett asplöv! Har till & med snott en burk
cola av Pete, tror jag behöver en sockerkick. Har varit med
om världens trauma! Eller, för normala människor låter det
kanske inte så läskigt, men jag är ju så liten...

Går omkring i lägenheten iklädd trasiga mysbyxor (en stor reva
mellan benen & trasig linning vid rumpan), en illaluktande, smutsig
t-shirt & fett hår i hästsvans. Ingen makeup, inte borstat tänderna,
inte duschat. Skuttar runt & plockar lite i vår stökiga lya, ytterdörren
är barrikerad med stora, stinkande soppåsar som jag precis ska
ner & slänga. Radion är på på högsta volym. Det knackar på dörren!

Fasiken! Ska jag låtsas som att jag inte är hemma? Vill inte ens
visa mig för brevbäraren såhär. Står blick stilla tills det knackar igen
& inser att musiken avslöjar mig. Fiddrans. Kikar genom titthålet,
men ser bara något svart. Öppnar dörren, men låter kedjan vara kvar
(man kan faktiskt inte vara nog försiktig i dagens samhälle)
- där står en man. En snygg man. En väldigt snygg man. Han ser ut
som någon direkt från röda mattan. Fan, tänker jag & försöker täcka
halva ansiktet med handen utan att det  ser konstigt ut.
Röda-mattan-mannen (som heter Daniel Finn,  till & med 
namnet andas kändis!) kommer från Scottish Gas & vill läsa
av våra mätare eftersom vi tydligen betalar ganska mycket mer
än våra grannar.

Jag släpper in honom i vårt kaos & ber till Gud att han inte ska
lägga märke till mina håliga mysbyxor. Slänger ur mig något i
still med ''ledsen att det är så rörigt, vi har storstädning såhär
efter jul.'' Han nickar & försöker undvika Pete's kalsonger
(som visserligen är tvättade men ändå) som ramlat ner på 
golvet i hallen. Daniel Finn ber mig sitta ner & ge honom mina
personuppgifter eftersom han måste ringa sitt bolag & säga att
han varit & läst av våra mätare. Fair enough, jag ger honom allt
han behöver. Han börjar snacka något om betalning
direkt till & från våra konton istället för att gå till banken,
& ''do you still want to pay per quarter?''. ''Yes please'' svarar jag
& tänker samtidigt -  ''betalar vi inte varje månad istället för att
klumpsummor känns så mycket dyrare at the time?'' Fan. Igen.

Daniel Finn frågar om han får låna vår landline telefon för att ringa
sitt bolag, det är ett gratisnummer & tar bara några minuter.
Medan han slår numret tillägger han ''oh, & i'll give you a little shout
when they want to speak to you, is that alright?''
Daniel Finn ser rädslan i mina ögon. INTE. TELEFON. NEJ. JAG. DÖR.
''They'll just want to confirm your details, no biggie'' fortsätter han
& fyrar av ett sånt där slibbigt leende som man inte kan säga nej till.
Stackars Daniel Finn's mamma. Han pratar på med en Aubrey i telefon
samtidigt som han leker med Kanin & gör tummen upp när han ser
converseskorna han så stolt bär. Sedan kommer det ''Hey, Emiliiiii,
they'd like a word with you''. Fan. För sjuttielfte gången. Fan fan fan.
Kan jag fly? Han lär hinna ifatt mig om jag springer ut genom dörren,
den är låst. Dessutom kanske han stjäl något att sälja på Ebay.
Fönstret! Nej. För högt. Jag skulle dö. Is that a bad thing?

STOP IT EM, STOP IT! Jag tar mig samman & försöker att inte se
lika svettig ut som jag är. Det rinner längs ryggen. Confirmar mina
uppgifter till kvinnan i helvetesmaskinen & fryser sedan till.
''Are you happy with the information you've been given by Dan today?''. 
Jag tänker lite, är det någon slags kuggfråga?
''Yeeees...?'' säger jag tvekandes. ''That's excellent! Then I will inform
your current gas & electricity supplier that you're going over to
Scottish Gas''.

W.h.a.t.?

Daniel Finn frågar om han kan få ett glas vatten innan han går.
Daniel Finn får ett glas vatten innan han går. Daniel Finn säger
att han hoppas jag kryar på mig, jag ser verkligen febrig ut.
Jag spelar med & hostar, jaa, det är jobbigt med feber.

Daniel Finn lämnar lägenheten. Jag sjunker ihop på golvet.
Mitt hjärta slår i 120. Det knackar på dörren igen.
 ''Emiliiiii, it's Dan again, i think i forgot my phone.''
Kan jag låtsas att jag hoppat in i duschen? Eller att jag somnat?
På de 30 sekunder jag varit ensam. Jag kanske hade jobbat natt,
det vet ju inte han! Nej, jag släpper in Daniel Finn igen.
Han hämtar sin telefon. Han går. Jag låser.
Jag sitter på golvet bland soppåsarna. Fan.


För er som inte förstår - jag är rädd för många saker här i världen,
men bland det allra värsta som finns är försäljare eller folk som
vill få en att byta till deras företag. Jag kan inte säga nej. & dom är
ena listiga rackare - dom snirklar in en så man inte fattar någonting
men nickar ändå & sedan har man gått med på något man inte
ville från början, men man kan inte säga någonting för trots att det
inte känns så har dom försett en med all info dom behöver för att
ligga på den lagliga sidan.

Det allra värsta i världen är dock telefoner. Jag får panik bara jag
tittar på en. Skojar inte. Daniel Finn telefonattackerade  mig!
Det känns som att något inom mig gått sönder.
Jag har gråtit, jag har skakat, jag är svettig.

Den där jävla Daniel Finn.